Under vikingatiden var kontakterna mellan Solörike (Kongsvinger) och kulturbygderna i Västergötland livliga via befolkningscentra kring Säffle, Lurö och Kållandsö. Om detta berättas i de Norska konungasagorna om Snorre och Egil. Ni som idag färdas längs Vikingaleden, - åtta mil genom trånga älvar och vida fjordar - möter överallt på höjder intill stränderna minnen från vikingatiden med gravrösen och gravhögar av väldiga mått, däribland Olof Trätäljas hög i Säffle, gravhögen i Nysäter och rösen vid Näs brygga , på Arvika Segelsällskaps klubbholme och i Jössefors.

Röse på Arvikass klubbholme

Varför gjordes dessa högar och rösen? Kanske detta yttrande från en döende viking i konungasagorna kan ge en förklaring:

- Förbränn mig på bål jämte alla de vapen jag hade, kasta upp hög på min grav vid stranden av det skummiga havet, så att de kommande släktena än måtte minnas en osäll. Gör vad jag beder dig om, och plantera på graven den åra, som i kamraterna lag jag rodde då ännu jag levde.

^{Röse på Bergsklätt, Sulvik}

Från 1600-talet fram till våra dagar har det varit livlig trafik på leden, passagerarbåtar trafikerade dagligen sträckan Arvika-Säffle, ångfartyg och segelfartyg transporterade produkterna från de gamla bruken Stömne, Sölje, Hillringsberg, Älgå och Jössefors ned till Göteborg. Idag går passagerartrafiken på landsväg och järnväg och de sista godstransporterna (oljebåtar) försvann i mitten på 80-talet. De gamla passagerarbryggorna och byarna som växte upp runt dem består dock ännu idag till mycken glädje för fritidsbåtfolket.

^{Hällristning vid Rosenborg på Värmlandsnäs}